FÖRORD
Den här boken handlar endast om den kurdiska frågan i Turkiet. Men eftersom kurdernas problem den senaste tiden har aktualiserats genom kriget i Irak vill jag ägna inledningen till min bok åt de irakiska kurdernas situation.
Ännu en gång står de kurdiska och arabiska folken mot varandra. Åter talar kanonerna i Mellersta östern: hus, byar, städer bombarderas. Mödrar, barn, fattiga människor dödas av napalmbomber. . . Det är imperialisternas verk. Denna kamp har sina rötter långt tillbaka i historien.
Den kurdiska rörelsen i Irak hade från böljan karaktären av en nationell befrielsekamp. Denna kamp, som böljade redan under första världskriget under den engelska ockupationen av Irak, fortsätter ännu i dag. Kurderna gjorde många gånger uppror mot engelsmännen och deras marionettregering i Irak och försökte skapa sig ett självständigt land. Men de blev alltid kuvade av den engelska krigsmakten.
När Abdulkerim Kassem 1958 störtade kung Fei-sal II och Nuri Saits reaktionära regering fick han kurdernas fulla stöd. Republiken Irak proklamera des och i den nya grundlagen fastställdes, att Irak har två folk, kurderna och araberna. Men några år senare ville Kassems regering inte längre förverkliga denna nya lagparagraf utan försökte med vapen få kurderna att underkasta sig. Därför revolterade det kurdiska folket ännu en gång 1961.
Man kan alltså konstatera att kurderna i Irak alltid har gjort uppror mot allt slags förtryck och diskriminering, liksom så många andra förtryckta minoriteter har gjort det i Mellersta östern.
Men det kurdiska samhällets struktur — med feodalsystem ännu idag —' och en därmed sammanhängande bristande politisk medvetenhet har hittills hindrat tillkomsten av en självständig kurdisk stat, grundad på folkets vilja och makt. Däri består olyckan.
I de kurdiska regionerna är det feodala systemet levande: folkstammar (undertryckta bönder), agor (som äger en eller flera byar) och schejker (de religiösa cheferna). Det finns nästan ingen arbetarklass och därför inte heller någon arbetarorganisation. Det finns bara ett enda politiskt parti, det Kurdiska demokratiska partiet (KDP), som representerar feodalherrama, småbourgeoisin och byråkraterna och vars mål är ett fritt Kurdistan, som bygger på den feodala borgerliga ideologin. Men som vi vet måste nationella befrielserörelser vara antiimperialistiska — annars kan man inte räkna med en nationell befrielse. Därför måste KDP bekänna färg.
Imperialismen är kurdernas och alla folks värsta fiende. Efter 1958 års statskupp började konflikten mellan den nya regeringen och de stora oljebolagen. För att behålla sin maktposition underblåste oljejättarna ytterligare motsättningarna mellan araber och kurder och det ligger i deras intresse att de aldrig upphör och att det aldrig blir fred.
Inom det kurdiska folkets befrielserörelse finns det både progressiva och reaktionära element och vi betvivlar inte, att de revolutionära krafterna till slut kommer att överta ledningen.
Därför litar det kurdiska folket på de socialistiska länderna och på de antiimperialistiska krafterna. Vi kommer aldrig att tillåta att imperialisterna vrider den kurdiska befrielserörelsens utveckling åt fel håll för att därigenom kunna profitera på kurdernas ömtåliga situation.
Å ena sidan gynnar den irakiska regeringens attityd mot kurderna de imperialistiska intressena. Å andra sidan stöder Sovjet den irakiska regeringen med flygplan, tanks och vapen, som användes mot kurderna . Och detta gynnar också den imperialistiska politiken.
Att bränna kurdiska byar med napalmbomber, att döda tiotusentals oskyldiga kurder under socialistisk täckmantel, det är inte bara ett förräderi mot det kurdiska folket, utan ett förräderi mot alla fattiga folk i Mellersta östern.
Om vi skall kunna kasta ut imperialisterna från Irak och från Mellersta östern, måste den irakiska regeringen ge kurderna självstyre inom de områden där de utgör majoriteten av befolkningen — i stället för att flytta araber till de kurdiska områdena. Vidare måste den sluta upp med att bombardera kurdiska byar och upphöra med den ekonomiska blockaden.
Om Iraks regering emellertid fortsätter sin chauvinistiska politik, kommer kriget mellan kurder och araber att fortsätta länge än och medföra ytterligare lidanden för de två folken i Irak. Stockholm i april 1974
Mahmut Baksi
Kurdistan
Namnet »Kurdistan» betecknar en geografisk enhet i Mellanöstern. Den ordagranna betydelsen är »kurdernas land». Paralleller till denna innebörd kan man finna i många delar av världen, t ex Afganistan, Uzbeki-stan, Kazakstan, Skotdand etc.
Termen »Kurdistan» har tidigare förekommit och förekommer fortfarande på världens alla geopolitiska kartor som en beteckning för kurdernas land. På de kartor som utges i Turkiet finns dock inte namnet med, trots att området benämndes Kurdistan under det osmanska väldet ända fram till 1920. I. Iran har namnet getts åt en liten region i västra delen av landet. I Irak och Syrien betecknas det som »Norden» resp. »Djazivh». Att förneka Kurdistans existens — tom som geografisk enhet — är typiskt för de olika härskande borgarklickarna. Borgarklickar som är utomordentligt inskränkta, fanatiskt nationalistiska och stormaktschauvinistiska.
Kurdistans geografiska yta uppgår enligt de senaste och rimligaste beräkningarna till 500 000 km^, dvs en yta nästan lika stor som Frankrikes. Det är mycket beklagligt att vissa okunniga och nationalistiska kurder tenderar att överdriva Kurdistans verkliga ... |