Konflikt och samarbete vid Persiska viken

Konflikt och samarbete vid Persiska viken

Sven Tägil (utg.)

Lund University Press

Persiska viken har på flera sätt kommit i centrum för världens intresse på senare år. Två förödande krig har skakat regionen sedan 1980, först en långdragen kraftmätning mellan Irak och Iran och sedan Iraks invasion i Kuwait 1990 och den därpå följande befrielseaktionen från FN-alliansens sida. Gulfregionen med sina för hela världssamhällets så viktiga oljeresurser har emellertid inte bara karaktären av mötesplats mellan olika folk, kulturer och religioner. För att förstå regionens potential för utveckling och fredlig samexistens krävs kunskaper om den historiska bakgrunden. Förhoppningen är att denna volym skall bidraga till en sådan kunskapsutveckling.

Innehållsförteckning

Sven Tägil
Persiska viken: en inledning / 5

Magnus Persson
Persiska viken: en region i omvandling

Persiska viken / 11
Oljeekonomiema / 13
Modernisering, legitimitet och stabilitet / 19
Litteraturförteckning / 23

Magnus Persson
Kuwait: emirat, oljestat, småstat

Introduktion / 25
Historisk bakgrund / 28
Kuwait före framväxten av oljeekonomin / 32
Kuwait och oljan: migrationspolitik,
maktstruktur och nationalförsamlingen fram till 1990 / 40
Kuwaits säkerhetspolitik 1961 till 1990 / 55
Kuwait och den andra kuwaitisk-irakiska krisen, 1990—1991 / 71
Avslutning / 82
Litteraturförteckning / 82

Borhanedin A Yassin
Irak 1968—1991: stat, ideologi, ledarskap

Inledning / 89
En allmän bakgrund / 91
Den politiska strukturen i Irak efter 1968 / 95
Saddam Hussein: en ledares politiska profil / 100
Ba'thregimen och demokratifrågan / 115
Slutsatser / 122
Litteraturförteckning / 123

Borhanedin A Yassin
Kurderna i Irak och konfliktutvecklingen vid Persiska viken, 1958—1991

Del I: Kurderna I Irak Och Irak—Irankonflikten, 1958-1980 / 127
Inledning / 127
Kurdfrågan: Iraks dilemma / 129
Historik / 131
Från julirevolutionen 1958 till Ba'thkuppen 1963 / 132
Situationen i Irak, från februari 1963 till juli 1968 / 135
Ba'thpartiets kupp 1968 och uppgörelsen med kurderna 1970 / 137
De försämrade relationerna mellan KDP
och Ba'thregeringen och kriget i Kurdistan 1974 / 140
Den kurdiska revoltens kollaps, mars 1975 / 145
Kurdfrågan och relationerna mellan Irak och Iran efter kollapsen / 152
Slutsatser / 153
Del II: Kurderna I Irak Och Konfliktutvecklingen Vid
Persiska Viken, 1980-1991 / 155
Kurderna och kriget mellan Irak och Iran, 1980—1988 / 156
Kuwait-krisen och kurderna i Irak / 157
Det kurdiska upproret i Irak, mars 1991 / 160
Förhandlingarna med Saddams regim om autonomi för kurderna i Irak / 163
Slutsatser / 167
Förkortningar / 168
Litteraturförteckning / 168

Marianne Laanatza
Oljan och säkerheten vid Persiska viken

Introduktion / 173
Den regionala oljepolitikens utformning / 174
Västmakternas oljeimport från Persiska viken-regionen / 178
Ekonomiska strategier och säkerhetspolitik i Persiska viken-regionen / 184
Minoriteter, demokrati och mänskliga rättigheter i Persiska viken-regionen / 188
Avslutande kommentarer / 192
Litteraturförteckning / 193

PERSISKA VIKEN: EN INLEDNING

Sven Tägil

Persiska viken och förhållandena i regionen däromkring har på många sätt kommit i centrum för världens intresse på senare år. Området har genom historien varit en mötesplats mellan folk, kulturer och religioner, och relationerna mellan människorna där har kännetecknats både av samarbete och konflikt. Under de senaste decennierna har Gulfregionen skakats av flera allvarliga kriser. Två förödande krig har drabbat området, under 1980-talet den utdragna konflikten mellan Irak och Iran och i början av 1990-talet Iraks invasion av Kuwait och den därpå följande befrielseaktionen från FN-alliansens sida. Båda uppgörelserna har satt djupa spår i områdets utveckling, och framtiden kan i flera avseenden betraktas som oviss. Detta har betydelse inte bara för folken och staterna i regionen utan också för hela världssamhället på grund av områdets stora oljeresurser, en nyckelfaktor i hela den industrialiserade världens utveckling.

Persiska viken är en geografisk term som kommit att användas om det grunda bihavet till Indiska oceanen och Arabiska havet mellan Arabiska halvön och Iran, innanför Hormuz-sundet och Omanviken. Termen har avvisats på arabiskt håll, där man istället velat lansera beteckningen Arabiska viken. På vissa håll har också termen Islamska viken kommit till användning. I den här föreliggande framställningen fasthålles det internationellt fortfarande vanligaste uttrycket Persiska viken eller det i vardagsspråket lika ofta använda Gulfen.

Persiska viken kan också användas som beteckning för den omkringliggande regionen. Staterna Iran, Irak, Kuwait, Saudi-Arabien, Bahrain, Katar, Oman och Förenade arabemiraten har alla kust vid Persiska viken. Det finns flera skäl att se detta område som en region, förutom de geografiska omständigheterna också religiösa, kulturella och ekonomiska faktorer. Samtidigt ingår Persiska viken-regionen i andra mera omfattande strukturer, exempelvis det vidare begreppet Mellanöstern. Religiöst är området en del av den muslimska världen, ekonomiskt är staterna med endast ett undantag — Oman — medlemmar i de oljeproducerande staternas samarbetsorganisation OPEC.

Trots de många gemensamma banden finns det också betydelsefulla skillnader mellan de olika aktörerna vid Persiska viken. Etniskt går en skiljelinje mellan de semitiska araberna i väster, de indoeuropeiska perserna i öster och kurderna och turkarna i norr, men flera etniska minoriteter förekommer på olika håll inom regionen. De religiösa delningslinjema överensstämmer inte alltid med de etniska. Det stora flertalet iranier är shiiter, liksom majoriteten av de arabiska irakierna, främst koncentrerade till södra delen av Irak. Shiiter finns också på andra håll inom regionen, främst i Bahrain men också i några smärre områden i östra delen av Saudiarabien och i Kuwait.
I övrigt dominerar sunni-muslimema, och i Irak är den härskande Bath-regimen sunnitisk, liksom också flertalet av kurderna. I Saudi-Arabien och Katar dominerar den konservativa wahhabitiska riktningen inom islam.

Den etniska och religiösa bilden kompliceras ytterligare av olika minoritetsgrupper, exempelvis förekomsten av gästarbetare i flertalet av gulf-statema, där de behandlas som andra klassens medborgare. Den sociala spänningen är ofta stark, både mellan rika och fattigare stater, och mellan olika skikt inom de olika samhällena. Oljeekonomin har givit många av gulfstatema ekonomiska resurser att genomföra ambitiösa utvecklingsprogram men också lagt grunden till en förstärkning av olika etno-nationella identiteter och i vissa fall också växande rivaliteter.

De stora oljeresursemas ekonomiska betydelse har också inneburit ett ökat stormaktsintresse för utvecklingen i gulfområdet, som därmed blivit aktivt indraget i stormaktspolitiken. Den politiska instabiliteten i området har medfört omkastningar i alliansstrukturema, något som tydligt framgår vid en jämförelse mellan situationen under kriget mellan Iran och Irak under 1980-talet och läget i början av 1990-talet efter Iraks ockupation av Kuwait. Det kalla krigets upphörande däremellan har också ändrat förutsättningarna för alla de regionala aktörerna vid Persiska viken.

Konflikt och samarbete är det gemensamma temat i de följande uppsatserna som tar upp olika delproblem i gulfregionen till granskning. Utgångspunkten är Iraks ockupation av Kuwait sommaren 1990 och de därpå följande ansträngningarna från FNs säkerhetsråds sida att tvinga irakierna ut ur Kuwait, kulminerande i den militära operation som utlöstes i början av 1991.
Denna konflikt har en förhistoria som behöver utredas för att man skall kunna förstå de våldsamma krafter som urladdades i samband med den akuta krisen. Bakgrunden är också nödvändig om man vill göra en bedömning av möjligheterna för en framtida fredlig utveckling i gulfområdet.

I uppsatsen "Kuwait. Emirat, oljestat, småstat" tecknar Magnus Persson en bild av den lilla, militärt svaga men ekonomiskt starka stat som blev offer för den irakiska aggressionen. Kuwaits snabba utveckling från ett fattigt stamsamhälle, med en ekonomi baserad på transithandel, pärlfiske och skeppsbyggnad, till en modem stat med en BNP per capita i absoluta världstoppen och med ett social välfärdssystem, finansierat av jättelika oljeinkomster, har få motstycken i världshistorien. Samtidigt har den snabba ekonomiska utvecklingen inte följts av en lika snabb förändring av traditionella politiska och sociala strukturer. Fortfarande behåller den styrande furstefamiljen al-Sabah sitt grepp om makten, även om vissa tendenser till parlamentariskt styre också kommit till uttryck. Även om det kuwaitiska parlamentets roll hittills varit begränsad, är dock själva förekomsten unik i ett område som i hög grad saknar demokratiska traditioner.

Ett sakområde som hittills handlagts av emiren själv gäller Kuwaits utrikes-och säkerhetspolitik. Också i detta avseende kom kriget med Irak att bilda en vattendelare, och idag har Kuwait tillsammans med bl.a. Saudi-Arabien satsat på ett militärt och säkerhetspolitiskt samarbete med västmakterna.

Det irakiska angreppet på Kuwait, en islamsk, arabisk "broderstat", som stött Irak ekonomiskt under 80-talet, kom överraskande för många internationella bedömare. Någon stundens ingivelse för den irakiske ledaren Saddam Hussein har det dock inte varit fråga om utan snarare om en kalkylerad risk, där Saddam visserligen grovt felbedömde de internationella reaktionerna men där själva aggressionshandlingen skall sättas in i ett bestämt historiskt sammanhang och i en medvetet vald strategi, där våldshandlingar ingår i regimens handlingsmönster. Om detta handlar Borhanedin Yassins uppsats "Irak 1968—1991: stat, ideologi, ledarskap". Det irakiska Bath-partiet, med sin arabnationalistiska och socialistiska profil, kom till makten 1968 — efter ett kortare regeringsinnehav 1963 — och genomförde under 1970-talet en total omdaning av det irakiska samhället. Detta skedde med synnerligen hänsynslösa medel som hårt drabbade olika grupper och enskilda i landet. Den verklige ledaren för denna revolutionära process var Saddam Hussein, som vid 1970-talets slut i sin hand samlat alla maktbefogenheter inom stat, armé och parti.

Saddams maktposition byggde på en för landet unik familje- och klankonstellation med förankring i hemstaden Takrit, belägen inom den s.k. arab-sunnitiska triangeln nordväst om Bagdad. Alla viktiga poster inom stats- och partiledning har innehafts av personer, som har personliga band till diktatorn och styrts av en särskild lojalitet till honom. Denna mycket speciella maktstruktur har gjort det möjligt för diktatorn att utan gensägelser genomföra radikala politiska kursändringar, som exempelvis när kriget mot Iran avblåstes och i stället Kuwait utsågs till ett lämpligt offer för irakisk attack. Inte heller det förkrossande militära nederlaget mot den USA-ledda FN-alliansen ledde till några synbara konsekvenser för Saddams maktställning.

En viktig roll i den irakiska såväl inrikes- som utrikespolitiken har den kurdiska folkgruppen i irakiska Kurdistan spelat. Återkommande kurdiska revolter har med stor hänsynslöshet slagits ned av den överlägsna irakiska krigsmakten och lett till omfattande ödeläggelser i de kurdiska områdena och till svåra lidanden för den kurdiska civilbefolkningen. De kurdiska strategierna har analyserats av Borhanedin Yassin i uppsatsen "Kurderna i Irak och konfliktutvecklingen vid Persiska viken 1958—1991".

Den viktigaste faktorn för utveckling och samarbete i regionen kring Persiska viken har oljan varit. Sedan gulfstatema under 1960-talet successivt tagit över alltmera av kontrollen av oljeproduktionen, skedde under följande decennier direkta nationaliseringar av de oljebolag som verkade i regionen. Redan 1960 bildades en gemensam internationell organisation för att tillvarata oljeländemas ekonomiska intressen, OPEC. Under 1970-talet kom denna organisation att spela en viktig roll i den internationella ekonomiska politiken genom att kontrollera både produktion och priser på oljan.

Oljans roll för moderniseringsprocessen i gulfområdet skildras i Magnus Perssons kapitel "Oljeekonomiema". I Marianne Laanatzas uppsats "Oljan, säkerheten och den nya världsordningen", spelar oljan från Persiska viken en central roll, främst genom att oljepolitiken här sätts in i andra, mera övergripande ramar, både av regional natur och i ett globalt sammanhang. I kapitlet redovisas de olika och motsägelsefulla säkerhetspolitiska strategier som utvecklats i gulfområdet och vilka internationella reaktioner som dessa mött. Inte minst poängteras här stormakternas ansvar för utvecklingen i gulfområdet. Internationella ekonomiska intressen, inkluderande försäljning av vapen till klienter i regionen, har av stormakterna prioriterats högre än stöd till förtryckta etniska minoriteter och en konsekvent demokratibefrämjande politik.

Det återstår att se om den senaste brandkårsutryckningen till Kuwaits försvar verkligen löst några av Gulfområdets många öppna och latenta problem. Innan man diskuterar om den av USA lanserade doktrinen om en ny världsordning kommer att leda till några konkreta resultat i den på många sätt fortsatt splittrade regionen kring Persiska viken, måste man skaffa sig en bild av de lokala och regionala förutsättningarna.

I denna volym presenteras några uppsatser som färdigställts inom ramen för ett forskningsprojekt kring temat "Konflikt och samarbete kring Persiska viken". I projektet har förutom undertecknad ingått Khaled Bayomi (som avser att publicera sitt bidrag i ett senare sammanhang), Marianne Laanatza, Magnus Persson och Borhanedin Yassin. Forskingsarbetet påbörjades i slutet av 1980-talet medan kriget mellan Irak och Iran ännu pågick, men innan den irakiska ockupationen av Kuwait förändrade situationen i regionen. Uppsatserna är innanför den gemensamma ramen fristående och återspeglar de enskilda forskarnas tolkningar.
Forskningsarbetet har genomförts med bidrag från Erik Philip Sörensens fond och från Utrikesdepartementet. Kartorna har ritats av Tomas Tägil. Viss språkgranskning har utförts av Annette Amell. Manuskriptet har ordbehandlats av Ingegerd Christiansson och Ann-Marie Funkquist. Viking Mattsson har varit sakkunnig ifråga om tekniska produktionsfrågor.
Till alla som hjälpt oss framförs ett varmt tack!

Lund i november 1992
Sven Tägil

Persiska viken: en region i omvandling

Magnus Persson

Persiska viken

"Persiska viken” är en term värd att diskutera. Den avser i geografisk mening det grunda bihavet till Arabiska havet och Indiska oceanen via Hormuzsundet och Omanviken. De två senaste århundradena har "Persiska viken” (på engelska "Persian Gulf") varit den gängse beteckningen i internationella sammanhang och i flertalet allmänna encyklopedier och är så fortfarande.1 Beroende på ideologiska och politiska processer under de senaste årtiondenas politiska och diplomatiska historia i regionen, har alternativa termer förts fram:2 den viktigaste i detta sammanhang är "Arabiska viken".3 Det första bruket av "Arabiska viken" som ersättning för "Persiska viken" kom i en irakisk radiosändning 1958. Ett par år senare började Egypten använda samma språkbruk, och under 1960-talet antog alla arabstater i Persiska viken en lagstiftning eller utfärdade dekret med innebörden, att "Arabiska viken" skulle användas i all formell internationell kommunikation och sålunda ersätta "Persiska viken".4 Till vardags är dock "the Gulf' vanligast förekommande i Persiska viken.5 På svenska verkar för närvarande "Persiska viken" vara den gängse benämningen, även om anglicismen "Gulfen" blir allt vanligare.

I den moderna politiska och ekonomiska litteraturen används "Persiska viken" också i en vidare betydelse. Uttrycket har kommit att beteckna en politisk region som omfattar de stater som har en större eller mindre kuststräcka vid Persiska viken: Kuwait, Iran och Irak, Saudi-Arabien, Bahrain, Katar, Förenade ...

1 För en utredning om Persiska vikens terminologi, se Bosworth, ss xvii—xxxiv.
2 Bosworth, s xxxiii.
3 Begreppet "Islamiska viken" har ibland använts efter den iranska revolutionen 1979.
4 Mirfakhraei, s 166.
Ibland talas explicit om "Arabiska viken" ("the Arab Gulf') även i vetenskapliga sammanhang då enbart arabstaterna i Persiska viken diskuteras, inklusive eller exklusive Irak. Se t.ex. Pridham, s xiv.
5 Graz, s 1.

Sven Tägil (utg.)

Konflikt och samarbete vid Persiska viken

Lund University

Lund University Press
Konflikt och samarbete vid Persiska viken
Cesic Studies in International Conflict 8
Red: Göran Rystad och Sven Tägil

En nödvändig förutsättning för att dagens konflikter skall kunna
analyseras är att problemen sätts in ett historiskt sammanhang.
Samtiden kan endast förstås som ett led i en fortgående process.
Detta är utgångspunkten för verksamheten vid Center for the
Study of International Conflicts, CESIC, vid Historiska institutionen,
Lunds universitet. En viktig uppgift är att förmedla kunskap om
internationella problem. CESIC anordnar föreläsningar, seminarier
och kurser, samordnar forskarkontakter och utger forskningsrapporter
inom de olika områden CESIC är engagerat i. Dit hör bl a flyktingpolitik,
etniska och territoriella konflikter, freds- och säkerhetspolitik
och supermaktspolitik.

För vidare information:

CESIC
Historiska institutionen
Lunds universitet
Box 2074
220 02 Lund

Tel 046-10 79 67

Lund University Press
Box 141
S-221 00 Lund
Sweden

© 1992 Författarna och CESIC

Art nr 20271
ISSN 1100-4177
ISBN 91-7966-216-1

Printed in Sweden
Team Offset
Malmö 1992