Den kurdiska frågan i Turkiet

Den kurdiska frågan i Turkiet

Mahmut Baksi

Oktober

Det kurdiska folket utgör en betydande befolkningsgrupp i Västasien. Antalet uppgår totalt till omkring 16 miljoner och de bor på en yta ungefär lika stor som Sverige.
Kurdistan är ingen egen stat. Det är delat på fyra länder — Turkiet, Iran, Irak och Syrien — och i vart och ett av dem utgör de en minoritet av befolkningen.
I boken behandlas den kurdiska frågan i Turkiet, där ungefär hälften av den totala kurdiska befolkningen bor.

Innehåll

Förord / 5

Kurdistan / 10
Historia / 17
Kurdistans samhällsstruktur i dag / 34
Kurdistans ekonomiska ställning / 37
Utbildningsskandalen / 42
Folkräkning / 46
Födelsekontroll / 49
Kommandotruppernas tortyr / 51
Attityder till det kurdiska folket / 58
Vem kan det kurdiska folket samarbeta med? / 64
Turkiska Arbetarpartiet och Högsta domstolen / 69

Slutsatser / 74

FÖRORD

Den här boken handlar endast om den kurdiska frågan i Turkiet. Men eftersom kurdernas problem den senaste tiden har aktualiserats genom kriget i Irak vill jag ägna inledningen till min bok åt de irakiska kurdernas situation.

Ännu en gång står de kurdiska och arabiska folken mot varandra. Åter talar kanonerna i Mellersta östern: hus, byar, städer bombarderas. Mödrar, barn, fattiga människor dödas av napalmbomber. . . Det är imperialisternas verk.
Denna kamp har sina rötter långt tillbaka i historien.

Den kurdiska rörelsen i Irak hade från böljan karaktären av en nationell befrielsekamp. Denna kamp, som böljade redan under första världskriget under den engelska ockupationen av Irak, fortsätter ännu i dag. Kurderna gjorde många gånger uppror mot engelsmännen och deras marionettregering i Irak och försökte skapa sig ett självständigt land. Men de blev alltid kuvade av den engelska krigsmakten.

När Abdulkerim Kassem 1958 störtade kung Fei-sal II och Nuri Saits reaktionära regering fick han kurdernas fulla stöd. Republiken Irak proklamera des och i den nya grundlagen fastställdes, att Irak har två folk, kurderna och araberna.
Men några år senare ville Kassems regering inte längre förverkliga denna nya lagparagraf utan försökte med vapen få kurderna att underkasta sig. Därför revolterade det kurdiska folket ännu en gång 1961.

Man kan alltså konstatera att kurderna i Irak alltid har gjort uppror mot allt slags förtryck och diskriminering, liksom så många andra förtryckta minoriteter har gjort det i Mellersta östern.

Men det kurdiska samhällets struktur — med feodalsystem ännu idag —' och en därmed sammanhängande bristande politisk medvetenhet har hittills hindrat tillkomsten av en självständig kurdisk stat, grundad på folkets vilja och makt. Däri består olyckan.

I de kurdiska regionerna är det feodala systemet levande: folkstammar (undertryckta bönder), agor (som äger en eller flera byar) och schejker (de religiösa cheferna). Det finns nästan ingen arbetarklass och därför inte heller någon arbetarorganisation.
Det finns bara ett enda politiskt parti, det Kurdiska demokratiska partiet (KDP), som representerar feodalherrama, småbourgeoisin och byråkraterna och vars mål är ett fritt Kurdistan, som bygger på den feodala borgerliga ideologin.
Men som vi vet måste nationella befrielserörelser vara antiimperialistiska — annars kan man inte räkna med en nationell befrielse. Därför måste KDP bekänna färg.

Imperialismen är kurdernas och alla folks värsta fiende.
Efter 1958 års statskupp började konflikten mellan den nya regeringen och de stora oljebolagen. För att behålla sin maktposition underblåste oljejättarna ytterligare motsättningarna mellan araber och kurder och det ligger i deras intresse att de aldrig upphör och att det aldrig blir fred.

Inom det kurdiska folkets befrielserörelse finns det både progressiva och reaktionära element och vi betvivlar inte, att de revolutionära krafterna till slut kommer att överta ledningen.

Därför litar det kurdiska folket på de socialistiska länderna och på de antiimperialistiska krafterna. Vi kommer aldrig att tillåta att imperialisterna vrider den kurdiska befrielserörelsens utveckling åt fel håll för att därigenom kunna profitera på kurdernas ömtåliga situation.

Å ena sidan gynnar den irakiska regeringens attityd mot kurderna de imperialistiska intressena. Å andra sidan stöder Sovjet den irakiska regeringen med flygplan, tanks och vapen, som användes mot kurderna . Och detta gynnar också den imperialistiska politiken.

Att bränna kurdiska byar med napalmbomber, att döda tiotusentals oskyldiga kurder under socialistisk täckmantel, det är inte bara ett förräderi mot det kurdiska folket, utan ett förräderi mot alla fattiga folk i Mellersta östern.

Om vi skall kunna kasta ut imperialisterna från Irak och från Mellersta östern, måste den irakiska regeringen ge kurderna självstyre inom de områden där de utgör majoriteten av befolkningen — i stället för att flytta araber till de kurdiska områdena. Vidare måste den sluta upp med att bombardera kurdiska byar och upphöra med den ekonomiska blockaden.

Om Iraks regering emellertid fortsätter sin chauvinistiska politik, kommer kriget mellan kurder och araber att fortsätta länge än och medföra ytterligare lidanden för de två folken i Irak.
Stockholm i april 1974

Mahmut Baksi

Mahmut Baksi

Den kurdiska frågan i Turkiet

Oktober

Bokförlaget Oktober
Den Kurdiska Frågan I Turkiet
Mahmut Baksi

Av författaren tidigare utgivna böcker:
Mezrabotan (roman) — Turkiet 1968
Sadi Alkilic Davasi — Turkiet 1969
Vatandas Hakki — Berlin 1970
Türkiye’de Kürt Sorunu — Sverige 1971
Kürt Tarihi (kurdernas historia) — Sverige 1972

Turkiska originalets titel: »Ttirkiye’de Kurt Sorunu»
Översättning till engelska: »The Kurdish question inTurkey» 1972
översättning från engelska till svenska:
»Den kurdiska frågan i Turkiet» 1974

© Mahmut Baksi 1974
ISBN 91-7242-034-0
Tryck: Ordfront, Stockholm 1974