| Förord
Jag minns en ung grekisk kille som jag lärde känna i Rinkeby, en förort till Stockholm. Vi satt och pratade om skillnaden mellan svenskar och invandrare.
– Okej, sa han, det finns ju utlänningar som bär sig konstigt åt. Men man får tänka sig för ett par gånger innan man dömer ut dem, ställa sig några frågor helt enkelt. Till exempel: varifrån kommer han? Han kanske kommer från Iran eller Irak eller Libanon, där det är krig! Han kanske har varit med om hemska saker. Han kanske har förlorat hela sin familj. Han kanske tänker att han inte har något att leva för, att det inte spelar någon roll vad han gör. Jag känner en kille som bor här i Rinkeby. Han kom till Sverige för ett och ett halvt år sedan. Han visade mig ett kort på sin familj: mamman, pappan, lillbrorsan, syrran, storebrorsan... Alla var döda. Skjutna på öppen gata. Vad har en sådan kille för känslor att leva med sedan, för resten av livet? Du vet inte alltid vad folk har gått igenom som du har framför dig!
Jag har ofta tänkt på de orden, uttalade av en 20-åring. Hans ursprung och uppväxt i Rinkeby hade gett honom insikter och en inlevelseförmåga som man skulle önska många människor. Men alla har inte den bakgrunden och inte heller möjligheter att resa och uppleva länder och människor på plats.
Däremot är chansen stor att man någon gång här i Sverige möter människor från Kurdistan. Det är därför jag har velat göra den här boken.
Pêşgotin
Xortekî yûnanî tê bira min ku min ew li dora bajarê Stockholmê, li Rinkebyê nas kiribû. Em bi hevdu re rûniştin û li ser ferqa swedî û biyaniyan peyivin.
Wi got:
– Erê, hin biyanî henin ku pir ecêb hereket dikin. Lê beriya ku mirov di derheqê wan de, hikmê xwe bide, dive mirov çend caran bifikire û çend pirsan ji xwe bike. Bo nimûne: Ew ji ku ye? Dibe ku ew ji Îrane, ji Iraqê, an jî ji Libnanê be ku şer li wan deveran heye. Belkî tiştên pir ecêb hatibin serê wî. Dibe ku hemû endamên malbata
wî hatibin kuştin. Belkî ew weha difikire ku li vê dinyayê, tu tiştê ku divê ew ji bo wî bijî, nemaye û ji ber ve yekê, ew çi bike, ji bo wî ferq nake. Ez xortekî nas dikim, mala wî li vê derê, li Rinkenbyê ye. Ew sal–sal û niveke berê, hatibû Swêdê. Wî sûretekî malbata xwe nîşanî min da: Dêya wî, bavê wî, birayê wî yê piçûk, xweha wî, birayê wî yê mezin tê de bûn... Hemû miribûn. Roj nivro, li peş çavan hatibûn kuştin. Çi his bi xortekî weha re diminin ku di jiyana xwe ya mayî de, bikaribe pê bijî? Tu nikarî hertim bizanibî, bê mirovê li pêşberî te, jiyaneke çawa derbas kiriye.
Ez gelek caran li van gotinên ku ji deve xortekî bîstsalî derketibûn, fikirîmim. Derbasbûna wî û jiyana wî ya li Rinkeby, zanebûn, tecrube û şîyaneke ku bikaribe xwe têxe şûna mirovên din û bifikire, dabûn wî ku mirov dixwest ev xusûsîyet li ba gelek mirovan hebin. Le herkes ne xwedîye derbasbûneke weha ye û ne jî îmkanên wan henin ku biçin welatên cuda bibinin û li wan deveran, bi wan mirovan re bijîn.
Le tevî vê jî şenseke mirov a mezin heye ku mirov carekê li vê derê, li Swêdê, li mirovên ku ji Kurdistanê hatibin, rast bê. Min xwest ez vê pirtûke amade bikim, da ku ez ji mirovên din re behs bikim, bê ez di van gerên xwe de, li wê derê, li çi rast hatimim û ez çi jîyamim. | 
