La bibliothèque numérique kurde (BNK)
Retour au resultats
Imprimer cette page

Bergen är våra enda vänner


Auteur :
Éditeur : Norstedt & Söners Förlag Date & Lieu : 1975, Stockholm
Préface : Pages : 152
Traduction : ISBN : 91-1-754132-8
Langue : SuèdoisFormat : 140x205 mm
Code FIKP : Liv. Swe. Wal. Ber 192Thème : Général

Présentation
Table des Matières Introduction Identité PDF
Bergen är våra enda vänner

Bergen är våra enda vänner

Tord Wallström

Norstedt


I det sista brevet från Kurdistan, daterat 15 mars 1975, skriver Saadulla, en av författarens vänner:
”Vi kommer aldrig att ge oss, aldrig! Tro mig broder, vilka andra rapporter du än läser: Vi kommer aldrig att sluta kämpa. Men på ett annat sätt, med annan taktik, annan strategi. Det här är nog det sista brevet du får från mig på mycket lång tid. Jag ger mig nu upp i bergen.”



Tord Wallström är reporter p mets Journal och har tid' ut böcker om Centralame (Andarm, 1953), Zambia (Gryning, 1965), Biafra (Biafra, 1968; Frihetskrig eller fåtalsrevolt? 1970) och ögruppen Maldiverna (Drömmen om en ö, 1972). År 1968 fick han ”Stora journalistpriset”.

 



DU KAN INTE FÖRSTÅ NÅGOT UTAN ATT SE DET MED EGNA ÖGON

I augusti 1974 har en irakisk delegation besökt Stockholm och ordnat en presskonferens, som refereras i de största dagstidningarna. Det pågår inte något krig mellan den irakiska regeringen och kurderna i Irak, har de sagt. Striderna i norra Irak är endast smärre skärmytslingar mellan regeringen och en mindre kurdisk falang.

Delegationen säger sig representera ”Iraks patriotiska och progressiva nationalistfront” och en av medlemmarna är Obeidallah Mustafa Barzani, kurdledaren Barzanis äldste son, som bröt med fadern för några år sedan och nu är minister i den irakiska regeringen. Fadern har, säger Obeidallah, svikit sitt folk och tjänar nu imperialismens, sionismens och reaktionens krafter.

Men nu blir den 74-årige kurdledaren och hans styrkor alltmer isolerade från sitt folk, och det är bara en tidsfråga innan hans kamp är slut, försäkrar den irakiska delegationen.

Samtidigt publiceras ett nyhetstelegram från Teheran, där det berättas att ytterligare omkring 80 000 kurdiska civila flytt till Iran, sedan den irakiska armén gjort en framstöt längs gränsen och erövrat Barzanis högkvarter. Det förefaller klart att det pågår ett krig, fastän den irakiska delegationen förnekat det, men att kriget kan befinna sig i sitt slutskede.

Jag läser en artikel av en svensk Mellan östern-expert, som noggrant analyserar kurdproblemet:
För sjätte gången sedan 1961 går nu tungt beväpnade irakiska stridskrafter till storanfall mot kurdiska bergskrigare, så kallade pesh mergas, ledda av den legendariske gamle, hövdingen mullah Mustafa Barzani, skriver han. Iraks baath-regering (”en politiskt mera seriöst progressiv ledning än Irak någonsin haft i sin blodiga historia”) hade erbjudit Barzani och hans Kurdiska Demokratiska Parti en lagfäst kulturell och politisk autonomi, som de i alla år sagt sig kämpa för. Men Barzani var inte nöjd, han ville ha mer än det bästa möjliga. Så utbröt kriget på nytt. Och i grund och botten handlar det om oljan och därmed också om makten i Irak och makt-balansen i hela området kring Arabiska (eller Persiska) viken.

Jag träffar en pensionerad svensk diplomat, som vistats länge i olika huvudstäder i Mellersta östern, och frågar honom om kurderna. Han säger att han inte känner till dem särskilt mycket - för honom är de ett ganska mystiskt bergsfolk, som lever i de otillgängliga bergen i gränsområdena mellan Iran, Irak, Syrien, Turkiet och Sovjet. De är omkring 12 miljoner, men de är alltså splittrade i fem stater. Större delen av dem är nomader, menar han, och de lever kvar i medeltiden.

- Det är klart att man kan ha förståelse för deras strävan efter självständighet och oberoende, säger han. Men problemet är ju fullständigt olösligt. Nu är det bara kurderna i Irak som krigar. Men hur skulle det gå om de finge sin autonomi? Aldrig skulle Iran eller Turkiet, Syrien eller Sovjet kunna tänka sig att ge också sina kurdiska minoriteter samma självständighet.

Kurdernas kamp är hopplös, menar han. Det är lätt att känna sympati för dem, att tycka att de, liksom många andra minoriteter i världen, borde få rätt att bilda en egen stat. Men ser man realistiskt på problemet inser man att deras krav är orimliga.

Jag frågar honom om man kan jämföra kurderna med något annat folk någon annanstans på jordklotet.
- Ja, lapparna, säger han. Man kan jämföra dem med lapparna. De är ju också ett bergsfolk, de är nomader och de lever i gränstrakterna mellan flera länder.

In i det sista är jag beredd att inställa min resa till Kurdistan.
Jag har planerat den länge - meningen var att jag skulle skildra Kurdistan i fred, nu är det ju fullt krig där. Jag har egentligen inte lust att ge mig ut på några äventyr, jag har det ju så bra här hemma. Jag borde inse min begränsning -
jag kommer aldrig att kunna få klarhet i det här komplicerade skeendet.

Jag borde överlåta det åt de utrikespolitiska experterna och korrespondenterna - de som kan betrakta världen realistiskt och känslokallt. Varför skall jag engagera mig i kurdernas problem?

Men ändå: Kurderna vill ju att jag skall komma. Min kurdiske vän har sagt:
- Du kan inte förstå något utan att se det med egna ögon.

De har väl läst en del av det jag har skrivit tidigare och de vill att jag skall berätta för svenskarna vad som händer i
Kurdistan. Det vore fegt att inte ens försöka, det vore att svika dem.
.....




Fondation-Institut kurde de Paris © 2024
BIBLIOTHEQUE
Informations pratiques
Informations légales
PROJET
Historique
Partenaires
LISTE
Thèmes
Auteurs
Éditeurs
Langues
Revues