|
FÖRORD
Tänk dig ett Sverige, där alla skyltar är på tyska. Där tidningar, böcker, reklamaffischer, gatunamn, ja all offentligt tillåten text är tysk. Tänk dig att det varje gång du sätter på radion eller teven strömmar ut information och sånger på ett språk som du inte förstår. Tänk dig också att ditt barn, som alltid talar svenska hemma med familjen och med kamraterna på gatan, från första dagen i skolan förbjuds att tala sitt eget modersmål. Att alla lärare, även de svenska, måste tala tyska med barnen i skolan och att barnen bestraffas med slag och böter om de talar svenska på rasterna eller i klassrummet. Ja, tänk om våra svenska barn varje morgon måste börja skoldagen med att i korus läsa en vers om hur glada de är att de är tyskar.
Så är det inte i Sverige och så var det inte heller under den tyska ockupationen av Danmark, Norge, Frankrike eller Holland. De tyska nazisterna använde mycket grymmare ut-rotningsmetoder mot de människor, som de inte accepterade.
Men så använder den turkiska regeringen och armén det turkiska språket idag för att turkifiera de kurdiska barnen i den del av Kurdistan, som är ockuperad av Turkiet och där tio miljoner kurder bor.
Den här boken handlar om Kurdistan, det land som 1923 efter första världskriget med Englands och Frankrikes hjälp delades mellan Irak, Iran, Syrien och Turkiet. Som geografisk enhet har det existerat i flera tusen år. Som folk med gemensamt språk och gemensam kultur och historia lika länge. Idag bor omkring 20 miljoner kurder på ett område som är över 550 000 kvadratkilometer stort. Det är en lika stor befolkning som Rumäniens på en yta som Frankrikes.
Därmed är kurderna världens största folkgrupp, utan ett eget självständigt land. De är den fjärde största folkgruppen i Mellersta Östern.
Kurdistan ligger i gränstrakterna mellan Turkiet, Iran, Irak och Syrien i Mellersta Östern. Det kurdiska problemet är därför en del av Mellersta Österns problem. Oljan i de kurdiska bergen, som innehåller 8 procent av världens olje-reserver, är mycket värdefull. Det är den som hindrat kurderna från att bilda ett eget land. Inget av de länder, som idag ockuperar Kurdistan vill lämna de oljerika kurdiska bergen.
Men var i världen tillåts ett förtryck av tjugo miljoner människor utan att man åtminstone lyssnar på vad de förtryckta har att säga?
Kurderna, säger många ointresserat. Varför ska vi bry oss oin dem? Det finns ju Chile, Sydafrika, Palestina, Västra Sahara, Eritrea . . . Och för övrigt är kurdernas situation omöjlig. Det strategiska läget, den strategiska oljan, fyra arméer att bekämpa, stormaktsintressen.
Naturligtvis är kurdernas situation mycket svår. Men också kurderna har rätt att få sin situation belyst och sin kamp för rätten att existera som ett folk med egen kultur och eget språk accepterad.
Idag erkänns baskernas och katalanernas rätt till egen kultur och eget språk i ett Spanien som bara för några år sedan började befrias från fyrtio års fascistiskt förtryck. På Grönland finns 40 000 grönländare vars rätt till språk och litteratur på grönländska inte längre ifrågasätts av den danska staten som Grönland fortfarande lyder under.
Turkiet däremot har aldrig erkänt några nationella folkgrupper. När Atatlirk utropade den turkiska staten 1923, förklarade han samtidigt alla landets invånare vara turkar. Kurderna, som hoppats på självbestämmanderätt inom en federation och lokal autonomi i det nya Turkiet, erkändes inte längre.
Deras språk förbjöds och deras litteratur förstördes. Därför är alla böcker, som säljs i affärerna, alla tidningar, gatunamn och skyltar på turkiska i den turkiska delen av Kurdistan. Men 70 procent av befolkningen förstår inte ett ord turkiska. Och skillnaden mellan turkiska och kurdiska är som mellan svenska och finska.
På den turkiska regeringens assimilerings- och turkifie-ringspolitik har kurderna svarat med uppror. 1925 utbröt ett krig, som varade till 1938. Med hjälp av deportationer och massmord har de turkiska regeringarna försökt kuva kurdernas kamp för självbestämmanderätt och mänskliga rättigheter.
Efter andra världskriget bytte den turkiska regeringen taktik. I stället för brutalt våld började man via skolor försöka assimilera kurdiska barn. 1951 inrättades de första turkiska folkskolorna i byarna i Kurdistan. Målsättningen var att lära de kurdiska barnen turkiska och göra dem till turkar.
Men fortfarande efter 56 års ockupation och olika former av assimileringsförsök vägrar kurderna att bli turkar. Den kurdiska frågan är idag mer aktuell än någonsin. Den 26 december 1978 utlystes undantagstillstånd i tio kurdiska provinser. Den 26 april förlängdes undantagstillståndet och utökades till att omfatta sjutton av tjugo kurdiska provinser.
Turkiet har Europas största armé på 600 000 man. 400 000 av dessa befann sig våren 1979 i den turkiska delen av Kurdistan. Händelserna i Iran våren 1979, då shahen störtades, skrämde den turkiska regeringen. Och som vanligt skruvades trycket mot den kurdiska befolkningen åt hårdare.
Denna bok handlar i huvudsak om den turkiska delen av Kurdistan och bygger på en resa i den delen, som gjordes i augusti 1977. Intervjuerna har gjorts på kurdiska med hjälp av tolk och översatts i Sverige.
Mahmut Baksi, som är medförfattare till boken, lever i exil i Sverige. Han är kurd och som kurdisk journalist och författare kan han inte återvända till sitt hemland.
Han har därför inte varit med på resan. När jag ibland skriver vi, menar jag därför inte bokens båda författare, utan mina medresenärer. Ty naturligtvis reste jag inte alldeles ensam till Kurdistan. Jag kan varken tala kurdiska eller turkiska och måste ha tolk.
Av politiska skäl måste mitt ressällskap förbli anonymt liksom de människor jag intervjuat.
I år skulle resan inte kunna bli av. Det är förbjudet för utländska journalister att resa i den av Turkiet ockuperade delen av Kurdistan. 1977 gick det, därför att den politiska situationen i landet var oklar efter junivalen. Idag, två år senare, skulle ingen våga följa med mig dit. Och åtminstone en av de personer jag intervjuade skulle jag aldrig kunna träffa. Han sitter sedan den 26 april 1979 i militärfängelse i Diyarbakir. Han kommer med all säkerhet att dömas till mellan sju och tio års fängelse av en militärdomstol för kurdisk propaganda. En annan av personerna jag intervjuade har gått under jorden. Han är efterlyst för »terrorism». Antagligen är många fler av dem jag träffade fängslade eller har gått under jorden.
Den turkiska regeringen har försökt fånga de mest politiskt aktiva för att hindra kurderna från att kämpa för sina rättigheter. Men det går inte att stoppa tjugo miljoner människors kamp.
Stockholm i maj 1979
Elin Clason
Del Ett
Det finns mer frihet i Turkiet än någon annanstans i världen. Detta land är turkarnas land. Den som inte har en äkta turkisk härstamning har bara en enda rättighet i detta land: rätten att vara tjänare och slav.
Esat Mahmut Bozkurt, Atatilrks
justitieminister till den turkiska
dagstidningen Milliyet den 19
augusti 1930.
Den största lyckan i livet är att vara turk.
Ur tal av Kemal Atatürk, skrivet på
bergväggarna överallt i den
turkiska delen av Kurdistan.
Vi turkar har alltid varit en garanti för frihet och framsteg.
Ur ett tal av Atatilrk, skrivet på
en banderoll vid infarten till
staden Ergani i den turkiska delen av
Kurdistan.
Kurdistan
När jag i minnet försöker återkalla bilder från Kurdistan på näthinnan ser jag ett platt, gult och trädlöst landskap. Det är fält med gul stubbåker, som sträcker sig långt bort mot horisonten. De små bruna, platta byarna av lera smälter in i landskapet. Är små upphöjningar, som knappast syns.
Så ser landskapet ut runt Diyarbakir. När man närmar sig Silvan buktar sig de gula fälten i kullar. Men fortfarande är de lika torra och trädlösa. Där jorden går i dagen är den nästan rödgul. 1 värmen blir detta gula bedövande.
De kurdiska bergen börjar efter Batman nära Bitlis. Plötsligt slingrar sig vägen mellan höga, djärva, taggiga bergsformationer,
som reser sig rakt upp mot skyn. Fortfarande är växtligheten mager. Några lövträd här och där, men ingen skog.
På andra ställen är bergen mullvadsgrå veckformationer, rester efter vulkanutbrott för flera miljoner år sedan. De glödande lavavågorna svalnade och stelnade till grå veck, som huden på en elefant. Urtidsberg? Eller är det väldiga grå vattenmassor, som plötsligt stannat efter Syndafloden?
Men de kurdiska bergen kan också lysa i olika skiftningar av gult, brunt, rött, guld beroende på vegetation och jordmån. Varje kurva ger en ny utsikt, ett annorlunda landskap. På bergstopparna naket berg, längs bergsväggarna gräs och buskar med betande får.
Ju högre upp, desto gulare och torrare i augusti. Ju vitare och kallare i januari. Efter Van mot den iranska gränsen går vägen på 4 000—5 000 meters höjd. Då befinner man sig på världens tak. Nedanför breder de gulbruna bergen ut sig som en taggig matta.
.....
|
